”Han verkar inte förstå att brodern faktiskt dog”

Dag 29, Pikpa, Grekland
Ahmed, 32 år, från Sierra Leone

En ung afrikansk man är i chocktillstånd. Hans bror avled igår och nu är han i så stark chock att han inte verkar förstå att brodern faktiskt dog, trots att han har sett den döda kroppen. Volontärerna hjälps åt att vaka och det finns alltid någon hos honom de första dagarna och nätterna. De vet inte hur traumatiserad han är och vad han kan ta sig till i förtvivlan. Han ska få lugnande tabletter av sjuksköterskan i lägret för att kunna sova, så förhoppningsvis kommer natten förlöpa väl, berättar en kollega för mig.

”You might fall on your face, but you gotta get up!”

Med musik i hörlurarna ler Ahmed mot mig när jag passerar. Han står och diskar några tallrikar i det kalla vattnet i den stora vasken utanför köket. Ännu vet jag inte vad han heter och jag har inte pratat med honom. Han delar tält med tre unga män från Guinea som är nya i lägret.

Männen från Guinea är långa och pratar franska och vi förstår inte varandra så bra, men jag ler och gestikulerar och de nickar. Jag har serverat dem lunch några gånger och hjälpt dem lite extra med att lägga upp och skära maten på tallrikarna. De har nämligen stora bandage runt händerna efter att de förfrusit händerna på färden till Lesbos.

 

Flera människor i Pikpa har förfrusit sina händer under flykten. Foto: Cecilia Nordstrand

Kanske har de fått stark smärtstillande medicin eller så är de medtagna efter allt de varit med om, för de första dagarna kommer de bara ut och äter lunch och går sen tillbaka till tältet. De går ner i vikt trots extra stora portioner, får jag höra. Ahmed däremot ser ut att vara vid god hälsa. Vid en lunch ser jag honom sitta kvar ensam vid långbordet och skratta högt när han tittar på Youtube-klipp i sin telefon.

Efter ytterligare någon dag förstår jag att Ahmed är samma Ahmed som jag har hört talas om tidigare. Bilderna i mitt huvud av en gravt traumatiserad person går inte ihop med den här pigga, vältränade killen i 30-årsåldern som sköter sig själv och tar hand om sitt temporära hushåll.

Jag ber Said, som också bor i lägret, att introducera mig till honom. Av personalen har jag nu hört att Ahmed verkar vara stabil och är positivt inställd till att ge intervjuer. Efter en kort introduktion beklagar jag sorgen och frågar honom försiktigt om han skulle vilja ställa upp på en intervju. Det går bra och Ahmed bjuder mig till sitt tält senare samma eftermiddag.

 

Flyktinglägret Pikpa på Lesbos, med Ahmeds tält. Foto: Cecilia Nordstrand

 

Med två koppar te i händerna går jag dit och ropar ett hallå, eftersom det inte går att knacka på ett tält. Ahmed visar in mig och då ser jag att de andra tre männen ligger där och sover i sina sängar. Tältet är uppskattningsvis femton kvadratmeter stort, med de smala bäddarna längs väggarna och ett litet bord med två stolar i mitten. Det är kläder och grejer överallt omkring oss och mitt på bordet står ett elelement inkopplat. Det är mulet och tretton grader ute, men inne i tältet blir det behagligt varmt.

Ahmed berättar att när han under sju månader var placerad i registreringslägret Moria bodde han i ett ungefär lika stort tält, men där fick de samsas sexton personer. ”Under vintern när det var kallt sov vi på golvet med bara en filt som madrass”, säger han.

Ahmed berättar vidare om förhållandena i Moria. ”Under de första tjugofem dagarna är Moria ett fängelse som man inte får lämna. Det fanns de som fick vänta i över en månad innan de fick gå ut också, för reglerna hölls inte alltid”, berättar han. Hygienen och maten som serverades beskriver han som undermålig. Ahmed är förvånad över att det inte ens serverades näringsrik mat.

”En croissant med en liten flaska vatten på morgonen, stärkelserik mat som kokt potatis med nåt tillbehör som lunch och så en liten måltid på kvällen är inte bra mat”, säger han. Han förklarar att det mest frustrerande dock var att inte känna någon frihet. ”Det var hemskt att känna sig så försummad som man var där”, säger Ahmed.

 

Flyktinglägret Moria. Foto: Knut Bry

Här i lägret Pikpa känner han sig mer avslappnad och blir inte lika störd av andra. ”Personalen här hjälpte mig att ordna min brors begravning, det är jag tacksam för”, säger Ahmed. Även fastän en man ligger och sover bara någon meter ifrån mig så går det bra att sitta här inne i tältet och fortsätta prata, tycker Ahmed. ”De andra sover hela tiden och de förstår inte heller engelska”, säger han och ler. Han berättar att han som tur är kan en del franska.

Ahmed är utbildad civilingenjör från huvudstaden Freedom i Sierra Leone. Han visar mig bilder från sitt stora hus, med ljusa väggar och fina möbler och utsikt mot stranden. Ahmed hade ett bra liv innan han var tvungen att fly. För några år sedan flyttade hans före detta flickvän och hans nu tioåriga dotter till Philadelphia i USA. Ahmed, som hade ett välbetalt jobb, brukade skicka pengar till dem. Hans elva år yngre bror Ali var hans bästa vän och bodde hemma hos Ahmed under tiden som brodern pluggade till byggnadsingenjör.

 

Flykt från secret societies

Det var i februari 2016 som bröderna lämnade Freedom i Sierra Leone tillsammans. De flydde på grund av något Ahmed kallar ”secret societies”. Han berättar att han länge hade känt till att de existerade, men att han inte trodde på dem. Ahmed försöker förklara för mig hur dessa kulturella och religiöst influerade sammanslutningar har att göra med inbördeskriget i Sierra Leone för elva år sedan, hur deras medlemmar är djupt involverade i landets nuvarande politiska ledning och att det politiska läget i Sierra Leone nu är mycket allvarligt.

”Kristna och muslimer har inte problem med varandra egentligen, men secret societies försöker få in människor i det där och det ville inte vi”, berättar han. ”Det finns flera olika secret societies och om ens pappa varit med i ett så kan man själv behöva gå med. Jag tror inte på det där och därför lämnade jag landet”, förklarar han.

Ali och Ahmed flydde via Guinea, Iran och Turkiet och kom till Lesbos 17 juni 2016. De var med om mycket under flykten, bland annat blev de fängslade tretton dagar utan någon förklaring i Turkiet. De var inlåsta i en fängelsehåla under marken, utan att få prata med en advokat och först efter att de hade hungerstrejkat i tre dygn blev de släppta. De förstod inte varför, men en morgon släpptes de och vakten sade bara ”go, go”.

 

Ahmed framför sitt tält i Pikpa. Foto: Elin Lindén

Så snabbt som möjligt ville de nu lämna Turkiet, men de hann bli fängslade ytterligare en gång. När de släpptes efter ett dygn fick de ett papper där det stod att de måste lämna Turkiet inom trettio dagar. I desperation betalade de 1000 dollar var till en smugglare för att åka den korta vägen över till Grekland i en liten båt.

I tre månader väntade Ahmed på att få sin första intervju med migrationsmyndigheterna i Grekland, för att sedan få beskedet att intervjun skulle bli försenad ytterligare två månader. Därefter fick han avslag på sin asylansökan och väntar fortfarande på sin andra intervju.

”Man är inte till någon nytta här och bara väntar, det är så dumt”, utbrister Ahmed. ”EU:s politik, nej, jag visste inte om Turkiet-dealen. Det är konstigt, människor fastnar bara här och allt de har att erbjuda slängs bort…det är dåligt och inhumant”, säger Ahmed.

 

Allvarligt sjuk i flyktingläger

När de kom till Lesbos verkade brodern må bra, men snart därefter började Ali klaga över ont i axeln. När Ali undersöktes av läkare hittade de en cancertumör i magen. Han fick en veckas betänketid om han ville operera bort den eller ej. Det var en mindre grej, inte så farlig, sade läkaren. Ali beslutade tillsammans med Ahmed att han skulle opereras. Efter operationen började en fruktansvärd process som slutade med Alis död.

När Ahmed pratar om det bristfälliga omhändertagande som brodern fick under sina sista månader i livet är han otroligt besviken och berättar att de båda var så totalt maktlösa. Brodern opererades flera gånger och tre gånger blev han utskriven från sjukhuset efter bara ett par dagar.

Med hjälp av volontärer från en mindre frivilligorganisation försökte Ahmed ordna så att Ali skulle få det omhändertagande hans tillstånd krävde, men UNHCR som fanns på plats i Moria var inte till någon hjälp. ”Ali blev utsparkad från sjukhuset och sänd tillbaka till att sova på golvet i tältet i Moria”, berättar Ahmed med sorg i rösten.

Efter att Ahmed fortsatt bråka med de ansvariga ordnades en lägenhet där brodern fick bo, men där fick inte Ahmed hälsa på honom mer än någon enstaka gång och brodern fick inte den omsorg han behövde av personalen.

”När han blev utskriven från sjukhuset sista gången valde jag att trots allt låta honom komma till Moria, för att jag i alla fall skulle kunna ta hand om honom och finnas där för honom”, säger Ahmed. Ahmed fick senare höra från läkare att Ali troligtvis hade haft cancer i bukspottskörteln i omkring nio månader. ”Operationen i magen var onödig och istället borde han ha fått cellgiftsbehandling”, säger Ahmed.

Ali dog 24 februari 2017, en vecka efter sin 22-årsdag. Nu är Ali, Ahmeds bror och bästa vän, död och den enda familj Ahmed har kvar i livet är dottern i USA. Ahmed berättar att hans far är död sedan länge och att hans mamma och mormor dog med en veckas mellanrum i somras, efter att bröderna flytt.

 

Flytvästar från människors flykt upphängda i Pikpa. Foto: Cecilia Nordstrand

Hur hanterar han en så hemsk situation och sorgen inombords, frågar jag Ahmed.

”Jag gör workout varje dag, springer och spelar fotboll. Vi var med i en turnering nu i helgen”, berättar Ahmed. ”Jag är volontär också, det var vi båda två, min bror och jag. Jag ska snart börja med det igen, att hjälpa en liten NGO. Jag försöker tänka på annat, men nu går jag också till en psykolog en gång i veckan genom Läkare utan gränser, och så pratar jag med mina vänner här. Att vara ensam är inte bra. Jag har konstant huvudvärk, får sömnmedicin och ska nog få mer mediciner snart. Men ja, jag gör vad jag kan: tränar, engagerar mig i grejer, kollar på videos och roliga klipp med slapstick-humor”, berättar Ahmed.

Ahmed visar mig vilken musik som han brukar lyssna på. Hiphop och RnB har han alltid gillat och nu lyssnar han mycket på ett soundtrack från tv-serien Empire. Han spelar upp sin favoritlåt från skivan och sjunger för mig när vi är på väg ut från tältet och har avslutat intervjun.

”I’d rather stand tall, than live on my knees, ‘Cause I am a conqueror, and I won’t accept defeat, Try telling me no, one thing about me, is I am a conqueror, I am a conqueror. Got a vision that no one else sees, Lot of dirty work, roll up your sleeves, Remember there’s a war out there, So come prepared to fight! You never know where the road leads you, Not everyone’s gonna believe you, And even though they’re wrong, don’t prove them right.” (”Conqueror” feat. Estelle & Jussie Smollett)

Text: Elin Lindén
Foto: Cecilia Nordstrand
Följ Cecilia på Instagram!

Fotnot: Ahmed är inte hans riktiga namn.

Bakgrund: De som står utanför våra stängda gränser

Sommaren 2016 beslutade våra folkvalda att stänga Sveriges gränser. Förutsättningarna för de människor som redan hade flytt hit försämrades. Familjer splittrades när kraven skärptes.

Flykt från krig och förföljelse fortsätter. Men vad händer med dem som inte hann hit? Var tar de vägen? Hur ser deras verklighet ut, efter flykten som inte tillåts få ett slut? Det vill Refugees Welcome Stockholm berätta mer om.

Rapporter från verkligheten

Tre av Refugees Welcome Stockholms volontärer befinner sig under februari och mars i flyktingläger i Grekland och Serbien för att arbeta ideellt. De berättar om verkligheten där och vad det innebär både att vara volontär och att leva på flykt.

Elins arbete på Lesbos

Elin Lindén. Foto: Cecilia Nordstrand

Här är Elin Lindéns berättelser från Lesbos, en av de grekiska öar som tagit emot tusentals människor som flytt över Medelhavet i sjöodugliga gummibåtar.

Elin delar med sig av vardagen i Mytilini på Lesbos, där hon arbetar i flyktinglägret Pikpa. Hon kommer också intervjua människor som kommer i hennes väg som vill berätta om sin egen flykt eller sin syn på EU:s flyktingpolitik. Hemma i Stockholm arbetar hon som samordnare inom socialtjänsten för sociala insatsgrupper och är volontär inom RWS.

Läs mer

Grekland:

Serbien:

Fler nyheter